(S)
Med sig själv som sin värste motståndare hade Juholt inte minsta chans att stå emot sina förenade fiender.
Juholt är nu historia och jag finner ingen anledning att älta alla hans felsteg och tillkortakommanden. Han höll inte måttet, helt enkelt; han lyckades inte ge styrfart åt den redlöst drivande socialdemokratiska skutan.Däremot kan man sannerligen ha åsikter om de sanslösa drev mot Juholt som passerade både sans och balans med stor marginal.
Både partisekreterare Jämtin och journalister med näsa för det dramatiska talar nu om den värsta krisen i Socialdemokraternas hela historia. Det ligger en sanning i det, men krisen har inte så mycket med Håkan Juholts ofrivilliga avgång att göra.
Som de flesta vet befann sig S i ett ledarlöst tillstånd också efter mordet på Olof Palme, vilket snabbt löstes genom att partistyrelsen utsåg Ingvar Carlsson till tillförordnad ordförande. Lite mer okänt för den breda nutida allmänheten är kanske att detta var tredje gången S plötsligt stått utan ledare. Första gången var efter Hjalmar Brantings död 1925 och den andra efter Per Albins Hanssons död 1946.
Med historiens facit i hand kan efterträdarna synas självklara, men det är en efterhandskonstruktion. Så ersattes Branting av två personer. Rickard Sandler tog över som statsminister och Per Albin Hansson som partiordförande. De interna motsättningarna var stora och det var först genom folkhemstalet 1928 som Per
Albin etablerade sig som given ledare. Folkhemmet gav partiet ett gemensamt politiskt projekt.
Efter Per Albins död var motsättningarna om möjligt ännu större. Ernst Wigforss ville till varje pris förhindra att Gustav Möller utsågs till partiledare, vilket förde fram den då totalt okände Tage Erlander som kompromisskandidat. Men inte utan internt motstånd. Partiets förtroenderåd uttalade sig för Möller och de var först sedan regeringens ledamöter tog ställning för Erlander, som han valdes.
Sedan gick det som det gick. Erlander samlade partiet kring välfärdsstatens politiska projekt, vilket gjorde honom till ohotad ledare under hela 23 år.
Det skall sägas att Socialdemokratiska Arbetarepartiet från början inte hade någon ordförande. Den konstituerade kongressen 1889 utsåg istället sju förtroendemän, däribland August Palm, Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Efterhand benämndes partistyrelsens ordförande också partiordförande, men utan att den titeln spelade någon större roll i ett övrigt kollektivt ledarskap. Få känner idag till de två första partiledarna Carl Gustaf Wickman och Claes Emil Tholin.
Det var först personkulten kring Hjalmar Branting som drev fram dagens individuella ledarskap, där ordföranden är något förmer än övriga medlemmar i PS, en ordning som numera utvecklats till att partiledaren enväldigt formar ”sitt eget lag”.
För att säkra sin särställning införde Branting 1908 kongressval av partiordförande. Men vet då att ikonerna Per-Albin Hansson och Tage Erlander båda utsågs av partistyrelsen och att det tog tre år innan deras respektive ledarskap bekräftades av en kongress.