robertcarlsson1978

Helvete vad jag skräms av en del människors rena kulturfientlighet. Jag kommer sluta som en Horace -typ med Tranströmer i ena handen och Proust i den andra vacklandes omkring, slungandes dessa båda hjältar i huvudet på alla människor som envisas med att tjata om “sina skattepengar” och annat…mina då…jag vill inte att de ska gå till en massa saker men jag är med ändå eftersom jag, (fast jag tycker det blir svårare och svårare att inse det) ingår i ett sammanhang, i ett samhälle.

Och vad kan vara viktigare än andlig hälsa, tröst, själslig tillväxt, underhållning, igenkänning, självspegling, tolerans och förståelse? Kulturen ger oss det. Det kostar inte mycket. Ändå vill så många att det inte ska få kosta alls.

En ny, obehaglig tanke smyger sig in….De har kanske rätt! Vi kanske ska förvandla Sverige till en kulturfri zon där bara sånt som bär sig själv överlever. Vi låter knarkarna knarka ihjäl sig, fyllorna supa ihjäl sig. Vi släpper ut varenda  dåre på stan och sätter knivar i händerna på dem(lugn,själv tar jag min medicin och håller mig lugn och fin), vi sikter i uteliggarna och de hemlösa. Ingen av dem bär sig själv.

Och vi drar en kulturskymning över våra skallar och underhåller oss till döds med masskonsumerad skräck, blod och chicklittertur.

 Kanske är det så det finns för mycket andlighet, tolerans, tröst och igenkänning i vårt samhälle? Kanske dags att spara in på de grejerna..Vem behöver det? Vem  behöver tröst i Sverige 2007?

Inte  behöver vi mer av förståelse, tolerans och tröst…Sånt kommunistsvammel är det ju bara att skjuta i sank direkt. Vad har vårt hjärtas röst med någonting överhuvdtaget att göra?

Vi klarar ju oss så fint ändå.......

Med Europas sundaste statsfinanser och med en offentlig nettoförmögenhet på 15 procent av BNP, så borde staten spendera istället för att spara, hävdar Bäckström, som vore han pånyttfödd som Johan Ehrenberg.

Nu är Urban Bäckström den han är, så spenderbyxorna rör sig bara i de fina salongerna. Det budgetutrymme han ser skall användas till att avskaffa värnskatten och förmögenhetsskatten och till att sänka skatten på kapital. Ytterligare 60 miljarder kronor skall givas till dem som redan har.

Vi andra får vara tacksamma över de lilla. Som med att direktörernas direktör i sin girighet bekräftar att staten alls inte behöver spara och skära ner. Det finns åtminstone 60 miljarder kronor till välbehövliga välfärdssatsningar och med lika välbehövliga skattehöjningar för dem som redan har, så kan det utan vidare bli lika mycket till.

Bäckström må vara blind för allt vad rättvisa heter. Men också en blind höna kan hitta ett korn.

Det finns få områden som är så omgärdat av bedrägligt pladder som försvarspolitiken. Eller skall vi säga krigspolitiken, ty pladdrets syfte är att dölja att Sverige numera övergett alliansfriheten till förmån för en krigsaktivistisk politik.

Nye moderate försvarsministern Mikael Odenberg utgör sannerligen inget undantag. Han pladdrar på som vore han Leni Björklunds lillebror – om säkerhetspolitikens globalisering och om de nationella intressenas upplösning i de internationella.

”Idag är en relevant förmåga den som kan användas
över alla gränser, såväl de geografiska som de mentala”, skriver Odenberg i Svenska Dagbladet (15/1).

Givetvis skall Sverige kriga i Afghanistan. Det är alla riksdagspartier utan vänsterpartiet överens om. Men givetvis får det inte sägas att Sverige krigar som vasall åt USA, den beska sanningen är opinionen ännu inte mogen att svälja. Därför får det heta att kriget i Afghanistan är ett nationellt intresse upplöst i ett internationellt. Vilket i klartext betyder är USA-imperialismens intressen också är Sveriges. För inte ens Odenberg inbillar sig väl att länder som Afghanistan, Irak och Somalia har intressen av att bli angripna av USA?

Vad Odenberg menar med ”mentala gränser” kan man bara gissa. Men det lär handla om svenska folkets ovilja att gå i krig. När krig inte längre  behöver skrivas om som fredsinsatser, när Odenberg kan skicka trupp till nästa Irak-krig, låt säga till kriget mot Iran, så överskrids den mentala gränsen och den svenska krigsmakten uppnår sin ”relevanta förmåga”. Som är förmågan att öppet och aktivt delta i imperialismens framtida kolonialkrig.

Se där innehållet bakom pladdret.  

På Folk och försvars pågående rikskonferens    i Sälen talade sig Marcus Wallenberg varm för fortsatta och utökade försvarsbeställningar. Av naturliga skäl. Wallenbergarna är fortfarande storägare i Saab AB, som gärna ser den svenska krigsmakten som sk referenskund. Vilket betyder att de svenska skattebetalarna skall betala krigsindustrins utprovning av nya vapensystem innan de skickas på export.

Mikael Odenberg sårade ett och annat karolinerhjärta genom att inta en mer sparsmakad attityd.

”Det saknas pengar för helsvenska projekt”, förklarade han. Men det strategiska samarbetet skall fortsätta som förut, fattas bara annat. Försvarsministern är fortsatt beredd att ödsla skattepengar på det han kallar ”den svenska försvarsindustrin”.  

Faktum är att också detta är bedrägligt pladder. Den svenska försvarsindustrin finns inte längre. Bofors ägs från USA, liksom Hägglunds. Kockums har tyska ägare (det ökända ThyssenKrupp) och i Saab AB har brittiska BAE System gått in som storägare. Den svenska försvarsindustrin är amerikansk, brittisk och tysk.

Det som produceras i vapenindustrin går också     i allt större utsträckning på export, bortom allt vad exportbegränsningar heter. Framförallt till USA och Storbritannien.

Dessa länders pågående och planerade krig kräver mycket vapen och de svensktillverkade är både billiga (låga löner) och tekniskt kvalificerade (höga försvarsutgifter). Inte undra på då att Sverige förvandlats till de imperialistiska krigens vapensmedja.

Detta bör vägas in i försvarsdebatten. Under   neutralitetspolitikens dagar gödde staten försvarsindustrin för att säkra en något så när självständig materialförsörjning, något som inte minst familjen Wallenberg tjänade grova pengar på. Numera är neutralitetspolitiken avskaffad och försvarsindustrin förvandlad till imperialistisk krigsindustri.

Man kan fråga sig vad som kommer först, hönan eller ägget. Men var säker på att det finns starka ekonomiska krafter bakom pladdret om ”det nationella intressets upplösning i det internationella”. Wallenbergs och andras krigsprofiter av avhängiga lojalitet mot imperialismens krig, inte bara vad gäller vapenexport, utan också vad gäller politisk och militär uppslutning.

Det hela är smått kusligt. Aldrig någonsin har de militära hoten mot Sverige varit mindre än idag. Men inte sedan 1809 har Sverige stått närmare krig. Genom en politik som i närmast full politisk enighet för Sverige in i det imperialistiska kriget.