Utkast: Jan. 27, 2016

Jag ropar det tystaste jag kan. Jag viskar öronbedövande. Jag ser igenom mig själv. Jag är granit. Jag är glas. Jag skrattar åt mig själv. Jag förbannar den som skrattar åt mig. Jag är ensam. Jag är aldrig ensam. Jag är en mur. Jag är raserad. Jag är unik. Jag är som du.

en tom sida är möjligheten att skapa en hel värld.Förakta inte det




Han rör ju på sig

...och på fjärde året återuppstod bloggen från det döda. Nu är det ju på intet vis  så att jag inte har skrivit något alls under dessa fyra år.Långt ifrån. Arkivet(läs anteckningsböcker) är fyllt med mer eller mindre välformulerade tankar och funderingar om allt runt  det som vi brukar kalla livet. Kanske lägger jag upp något från dessa år framöver,i så fall kommer det att anges när  det är skrivet.
 
Jag slutade skriva "offentligt" för att det inom mig till slut skapade en inre censur av om och vad jag kunde  eller skulle skriva om. Friheten återkom genast när jag åter övergick till att skriva för" Arkivet", språket blev åter mer böljande och fritt,och den tänkte läsaren kunde glömmas bort eftersom hen inte längre fanns. Ett reningsbad,och ett välbehövligt sådant.
Nu har tid gått,och jag känner åter en slags längtan till att fler än mina anteckningsböcker ska få läsa mina ord.