robertcarlsson1978

Förridare är inte oväntat centerpartiet. Under Maud Olofssons ledning har centern inmutat arbetsmarknadsfrågorna som sitt nyliberala frontavsnitt, med förslag om grönt ljus för organiserad låglönedumpning och om rättslösa ungdomsvillkor  enligt fransk modell. Mindre uppmärksammat är att centern också vill slå samman a-kassan, sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen till en enda sk   arbetslivsförsäkring.

Motivet sägs vara att främja  arbetslinjen. Alla dessa fuskande och mer eller mindre arbetsskygga sjuka och arbetslösa, som nu lever gott på bidrag, jagas enligt centern mer effektivt om arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna slås ihop till en enda myndighet.

Det repressiva inslaget är illa nog. Men det är inte kärnan i förslaget. Den bärande tanken är istället att samhällets ansvar för sjuk- och arbetslöshetsersättning skall reduceras till ett absolut minimum, till det Maud Olofsson kallar ”en grundtrygghet”. Sedan skall försäkringen byggas på med avtalade och individuella försäkringar, för den som har råd med sådana.

Maud Olofsson vill inte definiera var ”grundtryggheten” innebär. Handlar det om 60 procent av inkomsten eller om 50 procent eller kanske om ännu mindre? Låt oss tippa att det handlar om snarare under än över 50 procent, som för de flesta i det nya pensionssystemet.

Men oavsett ersättningsnivån är det avgörande att högern vill ersätta ett generellt system, lika för alla, med ett individualiserat. Den som tillhör ett starkt fack får högre avtalad ersättning än den som tillhör ett svagt och den som har hög lön kan köpa sig de tilläggsförsäkringar som den lågavlönade bara kan drömma om. Det är en politik för ökade klassklyftor

.  

Det påstås ibland att de nuvarande socialförsäkringarna är avtalade. Det är en myt. Sant är att facket avstått sk löneut-rymme med hänvisning till att staten beslutat att arbetsköparna skall betala en viss del av lönesumman i sociala avgifter. Det har gett åtskilliga usla avtal. Men på plussidan skall räknas ett likvärdigt försäkringsskydd för alla löntagare, finansierade via generella avgifter. Just för att försäkringarna varit politiskt beslutade och reglerade, inte avtalade.

Under senare år har rena avtalsförsäkringar blivit alltmer frekventa, framförallt på grund av försämringarna i de allmänna systemen. Varvid det typiska är att tjänstemän har betydligt bättre avtalsförsäkringar än arbetare. Man kan hävda att detta beror på att LO-facken är mer eftergivna än tjänstemannafacken, men mer grundläggande är att arbetsköparna är mer benägna att bevilja tjänstemän denna typ av förmåner. Avtalsförsäkringar vad gäller sjukdom och arbetslöshet blir billigare för grupper som sällan är sjuka och sällan arbetslösa.

Det är detta som ligger i vågskålen. När socialförsäkringssystemet privatiseras - via avtal eller via individuella försäkringar - hamnar arbetare i stryklass och särskilt lågavlönade arbetare i utsatta branscher. De får sämre avtal och högre privata försäkringspremier just för att de arbetar i yrken där risken för sjukdom och  arbetslöshet är större, det är så en kapitalistisk försäkringsmarknad fungerar.

Vinnare är som alltid de bäst bemedlade. De slipper bidra till finansieringen av system som kommer alla till del. Eller de får i vart fall bidra med mycket mindre. En omfördelning från fattig till rik.

Maud Olofsson är dessvärre inte den enda stormsvalan på denna mörka högerhimmel. Hon har en frände i den ökända pensionsslaktaren Anna Hedborg, som av den förra regeringen utsågs att gå igenom det nuvarande socialförsäkringssystemet. Socialdemokraten Hedborg går inte lika lång som Olofsson, men när hon för några veckor sedan presenterade socialförsäkringsutredningens slutbetänkande är likheterna ändå slående. Det skall vara mer försäkring. Vilket betyder att den enskilde skall tvingas att ta ett större finansieringsansvar för sina egna socialförsäkringar.

Hedborgs huvudförslag är att sjukförsäkringen görs självständig och fristående från statsbudgeten. Precis som i det nya pensionssystemet. Ökar kostnaderna måste antingen utbetalningarna sänkas eller avgifterna höjas, något som Hedborg vill ge arbetsmarknadens parter ett tydligare inflytande över. Ökar kostnaderna måste löntagarna avstå från lönehöjningar om de vill behålla ersättningsnivåerna. Staten skall inte längre ta något ekonomiskt ansvar.

Hedborg vill behålla ett huvudsak generellt system – avgifter och ersättningsnivåer skall vara desamma för alla. Men huvudpoängen är att det offentliga ansvaret och de offentliga kostnaderna skall minskas, vilket på lite sikt ger ett system som kräver privata tilläggsförsäkringar för att den sjuke skall kunna leva på en anständig nivå. Vilket ger samma klassorättvisa.

Högermyten säger att samhället inte längre har råd att ta ansvar för medborgarnas välfärd. Det måste vi i växande grad göra själva. Det är en absurd lögn med tanke på de jättelika   resurser som företag och aktieägare idag lägger beslag på.

Företagen och de rika vet knappt vad de skall göra av alla  sina pengar, men ändå hävdar högerns alla fraktioner, inklusive högersocialdemokraterna, att överskottspengarna absolut inte kan tas in i skatt. Tvärtom vill de ytterligare sänka de redan sänkta skatterna för de rika, genom bland annat avskaffad värnskatt och avskaffad förmögenhetsskatt.    

Sanningen är att ökade socialförsäkringskostnader mycket väl kan betalas via höjda skatter för dem som har råd att betala höjd skatt. Det är en fråga om solidaritet. Skall vi ha ett solidariskt finansieringssystem eller ett system där de rika inte längre behöver dra försorg om andra än sig själva?

Det är så frågan står. Varvid överklassens och högerns svar är entydigt. Ta hand om er själva! Går det åt pipan är det ditt eget fel. Det är detta som på högersvenska kallas medborgaransvar.

Ungmoderaterna upprörs  över att Carin Jämtin och Mona Sahlin i år medverkade på samma forum som Svensk-Kubanska Föreningen och RKU.

Till Socialistiskt Forum har huvudarrangörerna ABF och LO idédebatt inbjudit allt som kan kallas vänster i svensk politik samt ett stort antal solidaritetsorganisationer. De medverkande talar på egna möten och står själva för vad som sägs. Det är alltså ett öppet forum som utan pekpinnar och censur bejakar ett allsidigt utbud av vänsteråsikter. Vilket är demokratiskt hedervärt.

Men öppenhet och allsidighet är inget för ungmoderater. Istället kräver Forsell och Thorsson rätt att få avgöra vilka som får och inte får bjudas in, trots att de inte har ett skvatt med Socialistiskt Forum att göra. Åsiktsfriheten står inte högt i kurs hos Muf.

Dagen efter (18/11) svarar forumets samordnare Daniel Suhonen. Han slår fast att det är ABF och LO som är huvudansvariga för Socialistiskt Forum och att huvudarrangörerna håller i ett stort antal egna programpunkter. För andra organisationer gäller att de ”ansvarar för sitt eget möte i enlighet med mötesfriheten.”   

Svaret är defensivt, men i slutet gör Suhonen en  principiell markering: ”Tanken är att vänsterns olika röster ska få höras och prövas. Vare sig Moderata ungdomsförbundet vill det eller ej”, skriver han.
Gott så. Moderata ungdomsförbundet har inte med saken att göra.

I korridorsnacket muttrade dock diverse ABF-funktionärer om det riktiga i att bjuda in RKU. Tveksamt, sades det.  

Detta är allvarligt. Om högern tillåts bestämma vilka som får och inte får bjudas in till Socialistiskt Forum, så kastreras hela tillställningen. Bara de röster som högern accepterar skall få höras. Vänstern reduceras till av högern accepterad vänster. Om så sker förlorar Socialistiskt Forum all mening.

Jag är  en  sådan  där. En sådan  där psykiskt  sjuk. En person med  psykisk ohälsa.
Depression  o Ångest. Jag har båda.Det står  så i pappren.
En sjukdom som påverkar hela livet,  så som sjukdomar har en tendens  att göra.

Problemet är  att man så lätt i andras  ögon blir  sin sjukdom,man blir    en psykiskt sjuk person, och bara  det. Man hamnar i ett fack  som man kanske inte alls har lust  att hamna  i.Det känns  som  om  folk  skall tro att allt man gör  eller  säger beror på  att man är sjuk,som att"jajja,men han  säger och  gör  så  för att han är sjuk". Åsikter,sätt  att göra  saker,allt kan  folk härleda  till sjukdomen.För  folk vet ju  så mycket.Tror  dom. Att jag inte  alltid  vill träffa  folk utan vara för mig  själv har tex  inte  alls   egentligen  att göra med hur jag mår,inte  i grunden.Jag gillar och uppskattar  ensamhet,skulle   aldrig klara  av att ständigt  ha människor  runt om mig.Men givetvis är  det  så att under  de perioder jag mått  som sämst har jag heller inte  villjat träffa   så mycket folk,men i grunden  är mitt  behov  av att vara ensam,att inte  alltid behöva umgås, något  som är  en del av mig,och  som jag inte kan,och  absolut inte  vill  bli botad  från.
Att umgås  av tvång, att man känner  att man måste och"så gör alla  andra",  måste   vara  det absolut  sämsta argumentet.Tvång  föder ångest i sådana sammanhang.

Psykisk sjukdom  har, behöver jag väl inte  säga, inte något  positivt klingande  över  sig,Något okänt  o farligt. Trots  att  35%  av svenska  folket, någon gång  i livet har  eller kommer   att drabbas av någon form  av psykisk ohälsa.Givetvis  i varierad  grad,men ändå,det är inget  konstigt  virus  som drabbbar 0,008% av befolkningen, utan en vanlig  sjukdom.Men ändå. Fördomar.Förutfattade meningar. Man blir  sin sjukdom.

Har berättat  om hur jag mår  för mina  vänner,inte  för  bekanta.Har berättat för  en del släktingar,inte alla.
Varför inte  för  alla?Skäms jag? Nej,  det  gör jag inte,man kan inte skämmas  för  att vara människa.
Men  på de  grunder  som jag skrivit om,  att man blir  sin sjukdom, att man  blir stämplad  och inordnad  i ett bekvämt  fack, så har jag inte  tyckt  att  alla  har med  det att göra. Räcker  att  dom jag vill skall veta  vet. Skulle någon frågat,skulle jag svarat,men  inte  ropat ut  till släkt och bekanta  att jag är  psykiskt  sjuk.
Och  de  släktingar som jag ändå nästan aldrig  träffar, vad  skall dom med  den informationen till? Vet att  en del  aldrig  skulle  kunna hantera   den kunskapen  på det sätt jag vill. Blir prat,skvaller,  gissningar. Och  givetvis  skulle  allt jag  säger och gör kunna  härledas  till att jag  är  psykiskt  sjuk. Med andra ord,  det jag säger och gör behöver man inte    ta  på  för  stort  allvar. "Han mår ju inte   bra"

Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp ( åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta  motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? Är alla böcker som inte tjänar ihop till sina kostnader inte lika mycket värda? Är det dit vi vill?

Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. Vi vill ha ett kulturellt smörgåsbord. Vi vill inte ha ett bord med bara en enda rätt att välja på. Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…

Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt. Den är hotad i grunden. Vi ser allvarligt på den nya kulturella utvecklingen. I våra ögon liknar det mest en rask avveckling, ett kalhygge.

När SVT för en tid sedan ville “föryngra” sina kanaler fick de ta emot den största mängden protestbrev någonsin av just ungdomar som inte ville bli behandlade som sämre vetande männsikor, som inte vill ha fler dokusåpor till priset av att dokumentärer och nyheter försvinner. Det tycker vi är bra. Det ger hopp.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.

Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta.  Vi vill ge mer pengar åt all den så kallat alternativa kulturen, ( som ju egentligen inte alls är alternativ, utan den i verkligheten rådande) den som lever och frodas utanför DN skrapan, utanför tullarna. Den räddar liv. Låt den få göra det. Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill. Vi sträcker ut en hand. Ni är alla välkomna in