robertcarlsson1978

”Jag förklarar denna sak öppnad, vad den än är för något.”

Prins Philip vid invigningen av en modern tillbyggnad av Vancouvers stadshus 1970.

Vi har en statsminister som inte precis skyndat till romernas försvar när den mest alarmerande förföljelsen av folkgruppen sedan andra världskriget pågår mitt framför våra ögon - snarare har regeringens migrationsminister bara gjutit olja på elden med vissa mindre genomtänkta uttalanden. Vi har dessutom en riksdag som numera frekventeras av ett parti direkt sprunget ur nazistiska idéer och som anser det »kränkande« att behöva lyssna till tal om människors lika värde. Mest kryper det i kroppen vid vetskapen om att samma parti, tack vare det svenska folket, nu helt legitimt kan börja äta sig in i samhällskroppen: domstolar, stadshus, skolor, medierna där de syns varje dag nu. På så vis kan undantag blir norm, precis som i ett av våra grannländer.

 

Somliga röster tycks mena att »men det är ju så här det ser ut i Europa, lika bra att vänja sig, det är bara konstigt att det inte har skett tidigare«. Men, vänja sig... Ingenting har förfulat bilden av Sverige så snabbt som det här partiet på kort tid har klarat av. Det finns ingen som helst anledning att slå sig till ro med att ligga på samma låga nivå som stora delar av övriga Europa, där det börjar bli obekvämt många tunga beslutsfattare faktiskt tycker det är helt okej att sparka på den som befinner sig ett trappsteg under och därutöver saknar en officiell röst. »Det gränslösa Europa« torde ha plats även för den som aldrig ens har tänkt i termer av gränser.

Men, what can a poor boy do då?

Tja, till att börja med kanske man inte ska nöja sig med att lyssna på när Van Morrison sjunger om sin »Gypsy Queen«, Bruce Springsteen målar upp bilder av en »Gypsy Biker« och Toby Keith romantiserar om »Gypsy Driftin’«. Det går trots allt alldeles utmärkt att lyssna på romerna själva. För det är i musiken såväl deras umbäranden som stolthet och självsatir bäst hörs. Det är i musiken vissa klichéer stärks men ännu fler raseras. Det är i musiken drömmar föds och hålls vid liv. Den som har läst Garth Cartwrights påträngande, djupgående, både underhållande och bitvis omskakande »Princes Amongst Men« vet vad jag menar - och den som händelsevis inte har läst den har missat en av de bästa musikböcker som skrivits.

Jag råkade läsa att det skulle komma en ny tv-kanal. En till, tänkte jag, med den uppgivenhet som är varje vettig människas normaltillstånd numera.

Jag råkade läsa att den skulle handla om historia. Det lyfte humöret en aning. Sedan råkade jag läsa några exempel på vad ”historia” innebar i just detta fall. Då sjönk humöret igen.

”Historia” innebar samma sak som i alla andra fall.

Gissa vad.

Just det.

 Redan innan den nya historiekanalen startade bjöd varje trött zappturné i digitalboxen på Hitler i talarstolen, Hitler i Paris, Hitler i färg och Hitler i Örnnästet.

 

Hitler är odiskutabelt en historisk person, vilket är att föredra framför att han är nutida. Men han är trots allt inte den enda historiska person som har funnits. Det fanns en Hannibal, som övertalade elefanter att traska över Alperna, till exempel. Det fanns en Florence Nightingale,som höll rent i sjukstugan under Krimkriget. Det fanns två Agrippinor, en äldre och en yngre, det har hittills funnits åtta hertigar av Wellington och hundratals kinesiska kejsare, kungar och ståthållare.

 Ändå verkar inget egentligen ha hänt under alla år. Förutom att Hitler hittade på ofog.

 

Jag förstår att man vill sälja reklam, böcker och tidskrifter till män också. Men är det inte en aning oroväckande att Hitler verkar vara det enda sättet att göra det på?

Allt oftare slås jag av en tanke. Tänk om Hitler egentligen inte brydde sig ett dugg om Polen. Inte om Frankrike och Beneluxländerna. Inte om Danmark och Norge. Inte om Ryssland, Grekland och Nordafrika. Tänk om alltihop – bokbålen, koncentrationslägren, Gestapo och partidagarna – bara var en marknadsföringskampanj. Tänk om han visste att som krig och utrotning betraktat var det ett skitprojekt. Men som monopolmanöver för att lägga under sig historiemarknaden...

Han förlorade kriget, men erövrade medierna. Här sitter vi och glor.