robertcarlsson1978

Noltorps centrum. Jippi.

Jag skrev det efter första avsnttet redan. Och jag står fast vid det. Fichtelius dokumentär om Göran Persson är det bästa, intressantaste och livfullaste som SVT visat på länge.

Vilket  jobb han gjort, Fichtelius.

Göran Persson citerar Heidenstam, klagar på media, på vänner, på fiender, på media igen, och står i röd toppluva och spanar efter räv medan de bygger hans herrgård.

Jag känner bara en oerhörd sympati för honom. Han är mänskligare, värdigare, mer poetisk, skarpare, mer småsint, mer förbannad, ärligare och räddare än jag någonsin trodde.

Det är journalistik när den är som bäst. Persson har vuxit i mina ögon.

Jag hoppas han finner sin poetiska ro i sin herrgård. Det är han väl värd.

Har nu sett  de  två första avsnitten i den omtalade dokumentärserien av Göran Persson. Ett gedigert och digert hantverk. Kan förstå att en hel massa ljumma journalister försökt hitta anledningar att bli skitsur på Fichtelius. Avundsjuka givetvis.

Det är en lysande bedrift han mäktat med. Men den riktiga stjärnan är ju Persson. Roligast är han när han lyser upp och berättar att han ska fira sin femtioårsdag med att tala i riksdagen. ?Kan bli jävligt kul.?

Roligt också med nutidshistoria. Tio år tillbaka. Det är som Prousts madelainekaka. Man minns sitt eget liv för tio år sedan.Längesedan,men ändå alldeles nyss.

När moderaterna säger sig älska kollektivavtalen och säkert också gör det så länge de ger låga lönelyft och strejkfrihet ?så har centern övertagit den anarkoliberala fackföreningsfientlighet som tidigare var mest frekvent och högljudd på det moderata studenternas pubaftnar.

Men ändå står man något undrande inför Ullenhags utspel, inte för att det är konstigt att högeralliansens småpartier skäller på varandra, på något sätt måste också de undanskuffade mopsarna synas och höras. Utan för att anklagelsen om högeravvikelse kommer just från folkpartiet, från det parti som var först med att muta in det utrymme som moderaterna lite försiktigt lämnat till höger om sig själva.

Lars Leijonborgs uppgörelse med "snällismen", som över en natt förvandlade social liberalism till fradgesprutande kravställeri, tillhör klassikerna i den politiska saltomortalkonstens historia. Och vem kan mäta sig med Fredrik Malm i USA-fjäskande krigshets eller med Nyamko Sabuni i försåtlig islamofobi?
Så visst ser folkpartiets partisekreterare lite näpen ut i sin inglasade högerbur. Att kasta sten till höger om högern är ingen riskfri sysselsättning.

Hur skall utspelet tolkas? Givetvis som ett sätt att få en gnutta uppmärksamhet. Men också som ett sätt för Lars Leijonborg att bättra på sin skamfilade image inför den interna kritik som kommer på landsmötet senare i år.

Leijonborg och hans bunkergäng körde över partiet när de gjorde höger om inför valet 2002. Varefter de tryckte valframgången i halsen på alla kritiker. Det kom inte ens ett gurgel från socialliberalerna. Nu riskerar Leijonborg istället att få en valförlust nertryckt i halsen på sig själv. Varvid det kan vara på sin plats att möta Olle i grind. Med lite sparkar åt höger och då hellre mot Maud Olofsson än mot majoren Björklund.

Leijonborg har det inte lätt och högeralliansens småpartier har det inte lätt, tillplattade som de är av moderaternas övermakt. Vilket gör att vi lär få se mer grälsjuka framöver, framförallt om något av småpartierna hamnar nära den förhatliga riksdagsspärren. Att bara gräla på sossarna räcker inte, i det grälet är konkurrensen för stor. Vilket lämnar de små att också gräla på varandra.

Vad detta lämnar alliansen återstår att se. Men man kan alltid hoppas att Lars Leijonborg och hans adjutant tar i så att glashuset spricker. Inte för att det spelar så stor roll vem som leder folkpartiet. Utan för att det skulle vara så skadeglädjande roligt att se Leijonborgs min.

Det är måhända en omedveten ironi att detta dråpslag utdelas samma vecka som vi firar Internationella kvinnodagen 8 mars. Men det är likväl en ironi.

Högeralliansens partiledare titulerar sig med få undantag feminister, men för arbetarkvinnor har de inget till övers och då rakt inte för arbetslösa kvinnor. Det är inte minst de arbetslösa kvinnorna som skall tuktas via högeralliansens sk jobbpolitik; det är inte minst kvinnor som genomsänkta ersättningar och skärpta kvalifikationskrav skall tvingas in i den ännu mer utpräglade låglönsektor som överklassen ser som en lösning på sitt eget kvinnoproblem.

För så är det. Maud Olofsson talar med rynkad panna om det så förgörande ?livspusslet?, om hur svårt det är för inte minst kvinnor att få yrkes- och familjeliv att gå ihop. Vilket det tveklöst är. Att lösa pusslandet genom en generell arbetstidsförkortning är dock inte aktuellt, trots att en sådan åtgärd utjämnar de nuvarande arbetstidsskillnaderna mellan könen. Istället talar Olofsson och hennes alliansbröder njutningsfullt om hushållsnära tjänster, om att kvinnor i en sk karriären skall kunna köpa sig någon som löser livspusslet åt dem, rentav med skattesubvention, som städar, handlar, hämtar barnen på  dagis, läser läxor och vad det nu kan vara. Med statsbidrag.

Vem som skall städa hos städerskan hör inte till saken.

!

Kruxet i sammanhanget är att löneskillnaderna i Sverige ännu är för små för att pigmarknaden skall kunna expandera utöver ett ganska smalt överklasskikt.

Visst. Lite skattesubventionerad städhjälp kan säkert även tämligen vanliga medelklassfamiljer ha råd med. Men det är inte lite städhjälp som är högerns hägring. Utan överklasskvinnornas befrielse från hemarbetet. Vilket kräver större löneskillnader, trots skattesubventionerna; vilket kräver den ännu mer utpräglade låglönesektor som är den sk jobbpolitikens mål. Därav bilan över de arbetslösa.