robertcarlsson1978

 Med sig själv som sin värste motståndare hade Juholt inte minsta chans att stå emot sina förenade fiender.

Juholt är nu historia och jag finner ingen anledning att älta alla hans felsteg och tillkortakommanden. Han höll inte måttet, helt enkelt; han lyckades inte ge styrfart åt den redlöst drivande socialdemokratiska skutan.Däremot kan man sannerligen ha åsikter om de sanslösa drev mot Juholt som passerade både sans och balans med stor marginal.

Både partisekreterare Jämtin och journalister med näsa för det dramatiska talar nu om den värsta krisen i Socialdemokraternas hela historia. Det ligger en sanning i det, men krisen har inte så mycket med Håkan Juholts ofrivilliga avgång att göra.

Som de flesta vet befann sig S i ett ledarlöst tillstånd också efter mordet på Olof Palme, vilket snabbt löstes genom att partistyrelsen utsåg Ingvar Carlsson till tillförordnad ordförande. Lite mer okänt  för den breda nutida allmänheten är kanske att detta var tredje gången S plötsligt stått utan ledare. Första gången var efter Hjalmar Brantings död 1925 och den andra efter Per Albins Hanssons död 1946.

Med historiens facit i hand kan efterträdarna synas självklara, men det är en efterhandskonstruktion. Så ersattes Branting av två personer. Rickard Sandler tog över som statsminister och Per Albin Hansson som partiordförande. De interna motsättningarna var stora och det var först genom folkhemstalet 1928 som Per
Albin etablerade sig som given ledare. Folkhemmet gav partiet ett gemensamt politiskt projekt.

Efter Per Albins död var motsättningarna om möjligt ännu större. Ernst Wigforss ville till varje pris förhindra att Gustav Möller utsågs till partiledare, vilket förde fram den då totalt okände Tage Erlander som kompromisskandidat. Men inte utan internt motstånd. Partiets förtroenderåd uttalade sig för Möller och de var först sedan regeringens ledamöter tog ställning för Erlander, som han valdes.

Sedan gick det som det gick. Erlander samlade partiet kring välfärdsstatens politiska projekt, vilket gjorde honom till ohotad ledare under hela 23 år.

Det skall sägas att Socialdemokratiska Arbetarepartiet från början inte hade någon ordförande. Den konstituerade kongressen 1889 utsåg istället sju förtroendemän, däribland August Palm, Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Efterhand benämndes partistyrelsens ordförande också partiordförande, men utan att den titeln spelade någon större roll i ett övrigt kollektivt ledarskap. Få känner idag till de två första partiledarna Carl Gustaf Wickman och Claes Emil Tholin.

Det var först personkulten kring Hjalmar Branting som drev fram dagens individuella ledarskap, där ordföranden är något förmer än övriga medlemmar i PS, en ordning som numera utvecklats till att partiledaren enväldigt formar ”sitt eget lag”.

För att säkra sin särställning införde Branting 1908 kongressval av partiordförande. Men vet då att ikonerna Per-Albin Hansson och Tage Erlander båda utsågs av partistyrelsen och att det tog tre år innan deras respektive ledarskap bekräftades av en kongress.

Ett ”Antikrundan” fast med bara skivor? Vad som presenterades som ett skämt för några år sedan framstår mer och mer som en fullt genomförbar idé.

Experter som värderar vinylalbum som folk hittat på sina fastrars vindar. Både folkligt och nördigt = perfekt television

En bra utgångspunkt är i så fall senaste numret av Record Collector som sammanställt musikhistoriens mest värdefulla skivomslag.

Vad som skulle få vinylens motsvarighet till Knut Knutson att vilt gestikulera med armarna är i första hand omslag med Beatles.

Allra mest värdefulla är de 100 exemplar av ”Sgt. Pepper” som Capitol lät trycka upp julen 1967 där man bytt ut ansikten i Peter Blakes berömda collage mot sina egna chefer. En av Capitol-cheferna erbjöds nyligen att sälja sitt exemplar för 100 000 dollar men nekade.

Mer realistiskt är att hitta ett exemplar från den numrerade monoupplagan av ”White Album”. Nummer 1-10 betingar priset på över 70 000 kronor. Ett exemplar av nr 5 såldes 2008 för 19 000 pund.

Det är även värt att hålla utkik för skivomslag gjorda av Andy Warhol. Alla känner förmodligen bananomslaget till Velvet Underground och gylfomslaget till Rolling Stones, men Andy Warhol gjorde många obskyra skivomslag på 1950-talet.

Om du hittar de två volymer med lp-skivor med språkkurser i spanska som Andy Warhol ritade omslag till 1951 ska du skatta dig lycklig. ”Magic key to Spanish” betingar priser på över 20 000 kronor.

Många jagar även Warhols omslag till spoken word-skivan ”The Nation’s Nightmare” från 1951, där han tecknat en sjöman som skjuter upp heroin, en länk till den låt som Velvet Underground senare gjorde.

Helplessness Blues-Fleet Foxes

Born Alone-Wilco

No banker left alone-Ry Cooder

Silver Dagger-Gillian Welch

The way i feel-Jonathan Wilson

De Berömdas Aveny-Eldkvarn

Is and is and is-White Denim

Thou art loose-Josh T Pearson

The lions roar-First Aid Kit

Louisiana-Israel Nash Gripka