Finns det något värre än drängfulla ungdomar i keps och nedhasade jeans, trasiga sneakers och fulla pojk eller flickvänner med traktorspår i ansiktet som står och skriker och svajjar på stan?
Vad är det för fel på dem?
De bara skriker, som djur. Spyr, pissar på sig, skämmer ut sig.
Förbjud sprit. Förbjud ungdomar.
Förbjud hela skiten.
Sverige är en fylla.
Men vår år det.Den vinter som var har rasat.
Och jag är en gammal gubbe.
26 april och 25 grader varmt. Sommar i luften.Häggen doftar.Såg folk som klippte gräsmattan idag.Den underbara doften av nyslaget gräs nådde min näsa under promenaden som genomfördes i shorts.
Måste nu köpa nya skor.Mina skor blir snabbt urgågna för att min högerfot är sned.Och nu börjar det bli så illa att knät får stryk när jag promenerar. En sak som jag ärvt av min mor,som i måndags opererade knät och nu återhämtar sig på sjukhus. Jag tror ju inte att operation är aktuellt i mitt läge än,men det är tråkigt att behöva köpa nya skor så pass ofta som jag gör.
Det sägs att det finns en socialliberal kritik mot Leijonborg inom folkpartiet. Vilket det borde finnas. Leijonborg har mycket medvetet styrt folkpartiet bort från den socialliberala ?snällismen?.
Det lär också finnas en kritik mot Leijonborgs toppstyrning av partiet. En minst lika relevant kritik. Minns att folkpartiets sk etikkommission konstaterade att alla viktiga beslut fattas av en grupp om 2-3 personer.
Men avsättningen av Leijonborg handlar inte om detta. Vilket bekräftas av att de flesta partidistrikt för fram skolminister Jan Björklund som främsta kandidat till ny partiledare. Jan Björklund kan inte ens stava till ordet socialliberalism. Samtidigt som han är en av de där 2-3 personerna som toppridit partiet.
Lars Leijonborg gjorde utspelspolitiken till folkpartistisk linje. Som när han i valrörelsen 2002 spelade det beryktade ?invandrarkortet?. Det gav stora mediarubriker och ett fördubblat opinionsstöd på bara en knapp månad. Att folkpartiet bara ett halvår tidigare sagt nej till språktest som villkor för medborgarskap spelade ingen roll. Politik reduceras till att vinna opinionspoäng, om så i de mest obskyra kretsar. Partiledarskap till att sälja utspel.
.Lars Leijonborg föll därvid på eget grepp. Vem minns inte hans svettiga, slippriga, hycklande
framträdanden i spionskandalen veckorna före förra årets val. Vem skulle ens köpa en begagnad bil av en sådan typ? Leijonborg nådde vägs ände redan i fjolårets val. Med ett halverat väljarstöd för folkpartiet. Ett sådant valresultat köper inte ett parti som gjort politiken till individuellt levebröd, oavsett vad för slags liberal brödpolitikerna kallar sig. Avsättningen handlar inte om politikens innehåll. Utan om att utspelsförsäljaren är förbrukad
Hur det går återstår att se. Men man kan alltid hoppas att det går illa. För att högerpopulism är ett otyg och för att Björklund är minst lika irriterande att se och höra.
Det är världsbokdagen i dag.
Allt som kan uppmärksamma det fantastiska, tröstande, oerhörda, magiska och avkopplande med att läsa böcker bör givetvis premieras.
Jas-projektet tillkom under det kalla krigets dagar, då det hävdades att den svenska neutralitetspolitiken krävde en inhemsk produktion också av stridsflygplan. Det var ett ihåligt argument, då Jas Gripen till 80 procent består av komponenter från USA och andra Nato-länder. Men det var i alla fall ett argument i linje med den officiella politiken.
Numera är det kalla kriget slut och det svenska invasionsförsvaret skrotat. Den lede fi finns inte längre i Sveriges närområde, utan på en global arena. Som i Afghanistan. Varvid vi begåvats med ett insatsförsvar. Redo för sk fredsbefrämjande och fredsframtvingade insatser världen över. Visst är det militära fikonspråket underbart!
Låt gå för att försvaret av Sverige krävde ett flygvapen. Men vad skall insatsstyrkan ha 204 stridsflygplan till? Det är nämligen så många Jas Gripen som flygvapnet kommer att förfoga över om Syrén och Odenberg får som de vill.
Svaret är givet. Insatsstyrkan behöver inte ett enda Jas-plan. I alla fall inte om styrkan skall leva upp till de stolta fraser som omger den. Varför då slösa 4,1 miljarder kronor på flygplan som inte behövs?
...behövs det för att utplåna ett stycke musikhistoria?
Svar: En.
Barry Gibb köpte i fjol Johnny Cash och June Carter Cashs legendariska hem i Hendersonville, vid Old Hickory Lake, norr om Nashville. Countryparet bodde där i flera decennier, många år med Roy Orbison som närmaste granne. Andra som höll till runt sjön var bland andra Bobby Bare, Mickey Newbury och den hetlevrade duon George Jones/Tammy Wynette.
Huset, där den famösa »Hurt«-videon spelades in och som snart skulle genomgå en renovering, totalförstördes i går, tisdag, i en brand. Johnny Cashs dotter Rosanne sjunger om huset i låten »House on the Lake« på sin senaste skiva »Black Cadillac«. Här kan ni se henne sjunga den.
Men varför? Vad är det för fel på folk? Satt någon i ett mörkt rum någonstans och försökte komma på den sämsta idén i världshistorien? Och så blev resultatet det här?
Orsaken till min upprördhet? »Oasis, The Killers and Razorlight are to cover songs from The Beatles' Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band to mark the album's 40th anniversary.«
Det handlar om inställda väg- och järnvägsbyggen. Ökade kostnader gör att pengarna inte räcker för alla de satsningar som är planerade till år 2015 och regeringen är inte beredd att skjuta till en krona extra, trots att högeralliansens partier bjöd över den förra regeringen när riksdagen fattade beslut om infrastruktursatsningen.
"Vi måste ha koll på ekonomin", säger Torstensson. Vilket naturligtvis är sant. Statens magra kassa räcker inte till allt. Skall fastighetsskatten och förmögenhetsskatten avskaffas och krigsmakten skickas jorden runt, så blir det inga pengar över till vägar och järnvägar i Norrland och andra avkrokar. Det gäller att prioritera.
Men infrastrukturminister Torstensson är lika glad för det. För att det osjälviska näringslivet så gärna vill vara med och bidra.
Det hela är smått abnormt. Sverige har aldrig varit rikare. Företagen slår osannolika vinstrekord och aktieutdelningarna har nått nivåer som ansågs otänkbara för bara tio år sedan. Men ändå har staten inte längre råd att ensamt finansiera väg- och järnvägsnätet. Stackars Torstensson behöver medfinansiärer och blir kvittrande glad när sådana anmäler sig alldeles frivilligt. Med pengar som den lika osjälviska staten undlåter att ta in i skatt.
Det hela är faktiskt dubbelt abnormt. Staten har massor av pengar att använda till långsiktiga infrastruktursatsningar. I pensionsfonderna. Men dessa pengar har numera förvandlats till ett gigantiskt spekulationskapital. De skall satsas på börsen istället för i bostäder, vägar och järnvägar. Vilket innebär att en försvarlig del av pensionskapitalet numera omvandlats till företagsvinster.
Betänk detta! Näringslivet bjuder in sig som medfinansiär. Med pengar som staten avstått från att ta in i skatt och som staten till delar överfört till näringslivet i form av sk riskkapital. Motkraven är blygsamma. Lite vägtullar mår ingen rik människa dåligt av. Och om nu vägtullar inte faller på läppen, så krävs bara lite god ränta på kapitalet och fördelaktiga kontrakt för företag som Skanska, Peab och NCC. Varför tjata om asfaltskartellen i all evighet?
För min del tycker jag det är utmärkt att näringslivet vill bidra till nödvändiga infrastruktursatsningar. Det är inget att tveka om! Höj bolagsskatten och skatten på aktieutdelningar, så är medfinansieringen fixad. Utan vägtullar och utan räntebetalningar till företag som redan badar i pengar. En medfinansiering på socialistiskt vis.
