robertcarlsson1978

Jag kommer långsökt att tänka på René Le Chapelier. Under den stora franska revolutionen var Le Chapelier nationalförsamlingens referent om dekretet att förbjuda arbetarföreningar. Enligt protokollet från 14 juni 1791 motiverade han förbudet på följande vis:

”Ehuru det är önskvärt att arbetslönen vore högre än nu, så att löntagarna befrias från det absoluta beroende som följer med bristen på de nödvändigaste livsmedlen, ett beroende som står nära slaveriet, så bör arbetarna dock inte äga rätt att gemensamt bevaka sina intressen, då de därigenom gör intrång i industriägarnas frihet.”

Nationalförsamlingen gick på Le Chapeliers linje. Fackföreningar förklarades vara ”ett attentat mot friheten och förklaringen av de mänskliga rättigheterna”.

För dåtidens borgare gick kapitalets frihet självklart före arbetarens.

Lite långsökt, som sagt. Men håll ändå med om Le Chapelier ande svävar över Maud Olofsson och hennes hjältinna. Arbetare skall inte få slåss för justa villkor. För att de därigenom begår våld mot entreprenörskapets frihet.
René Le Chapelier miste sitt vackra huvud 1793, anklagad för konspiration med kontrarevolutionen. Det är mig givetvis främmande att önska Maud Olofsson ett lika ruskigt öde. Men jag ser fram mot den dag då arbetaropinionen förvisar henne till Västerbotten.

Det finns en föreställning om att alla kan skriva böcker.
Plastkändisarnas gigantiska egon och så kallade böcker är ju en del av det tänkandet. Jag håller med Björn Ranelid. Det är för jävligt att vem som helst kan kalla sig författare i dag. Det utarmar yrkert och hantverket.

Det skulle aldrig falla mig in att slänga ihop en smörkniv och kalla mig möbelsnickare. Jag skulle aldrig kalla mig yrkeschaufför dagen efter att jag tagit körkort. Jag är ingen läkare för att jag kan plåstra om ett blödande finger. Och att jag skriver en blogg gör mig inte till varken författare eller journalist.Samhällets syn på författandet som någon form av hobbyverksamhet, som något man kan ägna sig åt på nätterna, öppnar upp för vem som helst att kalla sig författare.

Författare är ett yrke bland alla andra. Alla förväntar sig att bibliotek och bokaffärer ska vara fyllda med böcker, men ingen vill klassa författandet som ett yrke lika mycket värt som en pilots, en lärares eller en busschaufförs.

Ingen annan yrkeskår skulle acceptera att bli behandlade som förvuxna barn, som naiva drömmare med endast för stora hjärtan som förmildrande omständighet.

Samhällets syn på konstnärligt skapande är bedrövlig, omänsklig och oändligt förlegad.

Nyligen fick en tävling avblåsas eftersom manuskripten förlaget fick in var för dåliga.
Det är ett oroande tecken i tiden. Samtidigt lyser samtidslitteraturen med sin frånvaro.
Dagens arbetarklass verkar ha fullt upp med att roa sig till döds. De har inte tid att skriva böcker om sin verklighet. De ljuger bort denna verklighet istället, förvanskar den, låtsas inte om den. Förr fanns en bildningshunger hos arbetarna. Förr fanns Moa och Harry Martinsson, förr fans Stig Dagerman och bildninsgförbunden.
 Nu finns teve och billig underhållning.

Arbetarklassen värnar inte om sig själva. De ser bara till att ha någon under sig, att någon står lite längre ner i samma hål. Arbetarklassen skiter i Marcel Proust och Pär Lagerkvist. De tittar på idol och Lets Dance istället. Det är synd. Och det är också synd att de inte själva sätter sig ner och beskriver sin egen verklighet, sitt eget liv, sina egna tillkortakommanden, sin egen sorg och sin egen glädje eftersom det är min övertygelse att vi är många som skulle vilja läsa något annan arbetarlitteratur än den som människorna på de stora tidningarnas kultursidor bestämmer är arbetarlitteratur; språkliga experiment på invandrarprosa, självutnämnda fanbärare utan förankring i verkligheten de säger sig företräda.